Godmorgon!

Familjen sover fortfarande, något av en chock för familjen Solfors, klockan är ändå 8.10. De senaste 3 åren har man fått gå upp någonstans mellan 5&7 med lilla rekordmorgonpigga Mimi. Det sätter sina spår. Själv vaknar jag alltid 6.30 utan klockan numera. På många sätt har vår familj kommit in i en ny fas utan att vi själva märkt det. Barnen har blivit så stora! De kräver att få klä på sig själva (och säljva välja gräsliga kombinationer), dukar ut efter maten, sover bra, städar sitt rum - Stefan och jag tittar stumt på. Vad var det som hände?

Ett uppvaknande likt det som hände mig förra sommaren när jag helt plötsligt fyllde 35 år (jag hade ju nyss fyllt 30?) och tyckte att jag blivit lite gammal. Det kändes som om den födelsedagen kom lite utan förvarning trots att jag fyllt år varje år på samma dag efter 30. Men de hade passerat lite utan att jag noterat, jag hade nog varit lite för upptagen med annat helt enkelt.

På tal om att vara upptagen med annat tänker jag ganska ofta på vårt liv i N.Håslöv. Så stolta och glada vi var för vårt första egna hus! Så himla mycket kul som vi upplevde där. Sen måste jag nog starkt avråda alla som tänker skaffa barn tätt att flytta in i opraktiska gamla hus från 1800-talet som kanske passar bättre att bo i om man är grymt pedantisk (ingen förvaring att gömma alla prylar), väldigt händig (MASSOR att fixa hela tiden och inte bara målning som man själv behärskar) eller är utrustad med jordens tålamod (dubbelbarnvagnen går inte in genom ytterdörren, så varje gång när man har ätit lunch och bägge sötnosarna är trötta och SKRIKER så måste man lämna barnen på golvet i hallen, springa ut och rigga upp dubbelvagnen som ligger i bilen, där till slut en mus biter sönder suffletten, och ställa upp den bakom bilen eftersom det är för smalt mellan väggen och bilen och vagnen inte kommer förbi, sen in och byta två olika sorters bajsblöjor, klä på två illskrikande barn overaller/mössa/vantar, springa med en i taget ut till vagnen och sen in och hämta nästa - glömde snutten! - och sen rusa ut på landsvägen och försöka söva bägge - så när de väl sover kan man då inte passera mellan bilen och väggen så att man kommer in i trädgården utan man måste parkera vagnen på framsidan av huset och öppna ett fönster trots att det är mitt i smällkalla vintern vilket leder till att tempen inomhus sjunker till minusgrader och att man är rädd att någon ska stjäla barnen eftersom de står mitt på byagatan, så man springer fram och tillbaka till fönstret och kollar på dem 3 ggr i minuten och får inte ett dugg gjort trots att det är enda stunden på dagen som man har någon sekund för sig själv). När jag tänker på tiden i Håslöv ur just perspektivet med den stressen med två minisar, då tänker jag att livet på 26e våningen hade varit enklare i just den sitsen. Bred hiss, bred ytterdörr, doorman som hjälper en, en massa ställen som levererar mat upp till dörren dygnet runt, massa mataffärer som man kan gå till..............men då hade man ju inte haft alla roliga minnen från vårt söta hus att komma med när det saknas en bra historia eller hur? (ingen har väl glömt katten som bodde i vår Chrysler i 3 dygn - Stefan hade glömt att stänga bakluckan efter en barnvagnsuppackning - och till slut signalerade oss med blinkersen kl 6 på morgonen, bilen blev aldrig sig själv efter att han pinkat revir i 3 dar och Stefan fick köra till saneringsfirman med huvudet utanför rutan SEN 1800 kr fattigare med kattpisslukten kvar) (Eller den gången när grannens 5 höns hade rymt och bodde i vår trädgård en hel helg och vi låtsaslantisar gjort allt för att jaga bort dem utan resultat och man fick gå bort till grannen och knacka på "saknar ni era höns eller? ska de inte ha mat?")

Nu, 8.30, kom Mimi upp! Mitt namn ropar hon (sitter i mitt knä). Vi ska spela Rut&Knut på datorn.

Tjingeling