Hej - och hej då!
Sorry, kära läsare, för den bristfälliga rapporteringen. Programmet har varit hårt.
Allt började en solig söndag med följande intelligenta konversation på ett jazzfik. Servitören undrar vänligt hur jag vill ha mina Egg Benedicts. "Meat or ham?", frågar han.
"Or ham", svarar jag.
Nåväl. Trots bristande språkkunskaper har vi lyckats ta oss helskinnade genom ett långt äventyr här. Såhär timmarna innan avfärd minns vi bäst den gudomliga vägen runt de gröna bergen upp mot Whistler, den coola linbanan upp till Grouse Mountain, den rakt igenom vidriga hängbron och gårdagens cykeltripp runt ett soligt Stanley Park. Men den allra bästa utsikten står nog ändå Solfors Hotel för så här på 26:e våningen. Nattrafiken här nedanför tröttnar man aldrig på. Ska bli fint att komma hem till redaktionen och stirra ut över ett gråslaskigt slakthusområde nu...
Värt att notera är också följande: på Grouse Mountain gick vi och 50 andra turister och letade efter grizzlybjörnarna. Men de syntes inte till. Då, kära läsare, spetsar Crocodile Dundee-brudarna Fia och Linda sina björnspanaröron in mot skogen. De hör en liten gren knäckas där inne bland granarna, så tyst att vi vanliga inte reagerar, men brudarna säger med viskande, spänd röst till varandra: "björnarna kommer..." Och JA! Ut promenerar två svinstora, söta, skräckinjagande pälsar och slår sig ner på nån meters avstånd. Succé, naturligtvis. Den förut så coola Fia svettas plötsligt ofösvarligt mycket, börjar prata om de alldeles för låga staketen, muttrar nåt om att hon inte vill dö - tills Mimi vänder sig om med en lugn stämma och stirrar sin kollapsande moder djupt i ögonen: Mamma, det är ingen fara, säger hon och klappar ödmjukt.
Jodå. Det märks tydligt vem som är ryggraden i familjen Solfors.
På kvällarna har vi samtalat (ibland mer hetsigt, ibland mindre) om livet och dess tillbehör. Även om Stefans ständiga DJ:ande på stereon störde en del. "Stefan, musiken stör konversationen", sa Fia".
"Konversationen stör musiken", svarade Stefan.
Det strävsamma paret Solfors har också levererat K-märkta uttryck såsom "satan vilket rävgift" (Fia om Stefans kaffe), "jag blir nedstämd" (Stefan förklarar hur han känner sig när han lyssnar på schlagers) och det kanske mest osannolika av de alla: "tvehågsen" (Stefan känner sig, eh, kluven?).
Malte och Tova har visat sig leva i nån slags ständig terrorbalans. Båda barnen är väldigt söta på bild. Tillsammans är de något helt annat. Som värst blev det kanske när de båda gick och tog en ekorre från varandra. Och det kanske inte vore så konstigt, om det inte vore för att den lilla söta korren de facto inte existerade! De bråkade helt sonika om en bit luft. Stefan, den rättrådige, löste krisen med att under tio minuters tid springa omkring i ett ruffigt parkeringshus och plocka luftekorrar till, i tur och ordning; Tova, Malte och Mimi. Och, avslutningsvis, Linda. Fall i fall.
Time to go nu. Kl 16.05 lyfter vi. Nu väntar en sista sipp på Starbucks och en prommis till stan. Tio dygn har rusat iväg.
Men tack vare oss kommer familjen här åtminstone att få outstanding service från pizzastället framöver. Tänk vad, hrm, 60 dollar i dricks kan göra...
Allt gott. Vi ses snart, Sverige.
Kram Björn, Linda o Tova
Allt började en solig söndag med följande intelligenta konversation på ett jazzfik. Servitören undrar vänligt hur jag vill ha mina Egg Benedicts. "Meat or ham?", frågar han.
"Or ham", svarar jag.
Nåväl. Trots bristande språkkunskaper har vi lyckats ta oss helskinnade genom ett långt äventyr här. Såhär timmarna innan avfärd minns vi bäst den gudomliga vägen runt de gröna bergen upp mot Whistler, den coola linbanan upp till Grouse Mountain, den rakt igenom vidriga hängbron och gårdagens cykeltripp runt ett soligt Stanley Park. Men den allra bästa utsikten står nog ändå Solfors Hotel för så här på 26:e våningen. Nattrafiken här nedanför tröttnar man aldrig på. Ska bli fint att komma hem till redaktionen och stirra ut över ett gråslaskigt slakthusområde nu...
Värt att notera är också följande: på Grouse Mountain gick vi och 50 andra turister och letade efter grizzlybjörnarna. Men de syntes inte till. Då, kära läsare, spetsar Crocodile Dundee-brudarna Fia och Linda sina björnspanaröron in mot skogen. De hör en liten gren knäckas där inne bland granarna, så tyst att vi vanliga inte reagerar, men brudarna säger med viskande, spänd röst till varandra: "björnarna kommer..." Och JA! Ut promenerar två svinstora, söta, skräckinjagande pälsar och slår sig ner på nån meters avstånd. Succé, naturligtvis. Den förut så coola Fia svettas plötsligt ofösvarligt mycket, börjar prata om de alldeles för låga staketen, muttrar nåt om att hon inte vill dö - tills Mimi vänder sig om med en lugn stämma och stirrar sin kollapsande moder djupt i ögonen: Mamma, det är ingen fara, säger hon och klappar ödmjukt.
Jodå. Det märks tydligt vem som är ryggraden i familjen Solfors.
På kvällarna har vi samtalat (ibland mer hetsigt, ibland mindre) om livet och dess tillbehör. Även om Stefans ständiga DJ:ande på stereon störde en del. "Stefan, musiken stör konversationen", sa Fia".
"Konversationen stör musiken", svarade Stefan.
Det strävsamma paret Solfors har också levererat K-märkta uttryck såsom "satan vilket rävgift" (Fia om Stefans kaffe), "jag blir nedstämd" (Stefan förklarar hur han känner sig när han lyssnar på schlagers) och det kanske mest osannolika av de alla: "tvehågsen" (Stefan känner sig, eh, kluven?).
Malte och Tova har visat sig leva i nån slags ständig terrorbalans. Båda barnen är väldigt söta på bild. Tillsammans är de något helt annat. Som värst blev det kanske när de båda gick och tog en ekorre från varandra. Och det kanske inte vore så konstigt, om det inte vore för att den lilla söta korren de facto inte existerade! De bråkade helt sonika om en bit luft. Stefan, den rättrådige, löste krisen med att under tio minuters tid springa omkring i ett ruffigt parkeringshus och plocka luftekorrar till, i tur och ordning; Tova, Malte och Mimi. Och, avslutningsvis, Linda. Fall i fall.
Time to go nu. Kl 16.05 lyfter vi. Nu väntar en sista sipp på Starbucks och en prommis till stan. Tio dygn har rusat iväg.
Men tack vare oss kommer familjen här åtminstone att få outstanding service från pizzastället framöver. Tänk vad, hrm, 60 dollar i dricks kan göra...
Allt gott. Vi ses snart, Sverige.
Kram Björn, Linda o Tova
posted by Cirkussolfors at 9:00 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home